Hej kära ledare!
Förändringens vindar blåser i detta ledarskapstips. Vi har flyttat våra distanskurser och de har fått ett nytt hem på kurs.se.
För att fira detta får du som prenumerant eller en vän till dig 30% rabatt på kursavgiften genom att ange koden INFLYTTNINGSFEST i anmälningsformuläret (anges under Övrigt). Festen, och därmed rabatten, gäller alla kurser och pågår endast till och med fredag 20 maj kl 23:59.
Varma hälsningar,
Markus Amanto
Nybliven miljardär känner sig mer isolerad än någonsin
Här har det under ett års tid funnits en filmversion av varje ledarskapstips. Under den tiden har 5% av er som konsumerar ledarskapstipsen valt att se filmen. Jag kommer framöver att återgå till endast en textversion av ledarskapstipsen, då det är merjobb med att skapa båda versionerna.
Jag kommer att då och då fortsätta uppdatera YouTube-kanalen med nya, korta filmer med olika tips så gillade du filmerna prenumerera gärna på dessa via YouTube på: https://www.youtube.com/playlist?list=PLAlbGIuiRvFPQs0rYAD7hhVhJhJXvnINX
Nyligen lyssnade på en person som berättade om en Tweet...inlägg som görs på Twitter. Just den här Tweeten ifråga var skriven av Markus "Notch" Persson som skapat spelet Minecraft som spelats av miljoner och åter miljoner användare runt om i världen.
Hösten 2014 köpte Microsoft upp Mojang, företaget bakom Minecraft, för 18 miljarder kronor och gjorde samtidigt Markus Persson till mångmiljardär. Cirka ett år senare skrev han följande inlägg på Twitter:
"Hanging out in ibiza with a bunch of friends and partying with famous people, able to do whatever I want, and I've never felt more isolated." (Källa: https://twitter.com/notch/status/637563038258868224)
Vilket fritt översatt betyder ungefär: "Hänger på Ibiza med ett gäng vänner och festar med kända människor, kan göra vad helst jag vill och har aldrig känt mig mer isolerad."
Nu känner jag inte Markus Persson så det är blir min fira tolkning av hans tweet och av det person som berättade för mig om detta sa, men det fick mig att bli påmind om vad vi verkligen söker här i livet. Vad som verkligen gör oss lyckliga.
Vi har i tidigare ledarskapstips konstaterat att det vi söker i livet lämpligen delas upp i medel och mål. Att förvirra dessa två kan leda till existensiell misär i olika former. Ett exempel är att vi går och drömmer om en ny bil (medel) för vi tror att det kommer att få oss att känna på ett visst sätt (mål) när vi har just den bilen.
Lätt hänt att vi då får för oss att bilen är målet och glömmer bort, eller inte inser, att det är en viss känsla vi är ute efter egentligen. När vi sedan köpt bilen blir det lätt en tomhet efter ett tag, var det inte mer än så här?
Om vi istället hade insett att det var känslan av frihet som var målet, eller kanske skönhet eller överflöd, så hade vi också insett att det fanns flera olika medel för att uppnå det målet. Att köpet av en bil är ett av de sätten men att det finns flera, billigare och snabbare sätt att regelbundet uppleva till exempel känslan av överflöd.
Någon, tror det var en av mina lärare, Anthony Robbins, har sagt att kvaliteten på våra liv avgörs av kvaliteten på de känslor vi regelbundet upplever. Upplev skitkänslor regelbundet = skitliv. Upplev härliga känslor regelbundet = härligt liv.
Läste också en historia om en kvinna som jämt var lycklig och som fick hennes omgivning att undra hur hon alltid kunde verka så uppåt och glad. När de till slut på hennes äldre dagar frågade henne om hur det kom sig svarade hon att hennes egen mormor en gång delade en hemlighet med henne som var avgörande för ett lyckligt liv. Vad hennes mormor sa? "Glöm aldrig bort att du är behövd. Alla människor, oavsett hur framgångsrika, stora eller små, har behov av dig."
Så om Minecrafts grundare blandade ihop medel och mål, eller glömde bort att han var behövd, det låter jag vara osagt i bristen på personlig relation till honom. Tweeten påminner dock om veckans tips som blir att komma ihåg att det bli medveten om vilken känsla det är du vill åt och att alltid komma ihåg att du är behövd.
Hej kära ledare!
Solen och värmen har hittat oss, men jag gömmer mig mest i inspelningsstudion för tillfället, i alla fall under arbetstid. Arbetar med nya distanskurser, återkommer med nyheter om dessa.
Förra veckan lämnade jag kontoret och tog en tur till Oslo. Från en tågkupé på den resan hämtar jag inspirationen till denna veckas tips som är en samling frågor.
Varma hälsningar,
Markus Amanto
Att ha ett mål eller inte ha ett mål - det är frågan...
Klicka på bilden för att se filmen (3 min 09 sek) eller läs texten här nedanför.
Förra veckan var jag i Norge och på tåget mellan flygplatsen och Oslo satte jag mig i den tysta kupén. Jag råkade kliva på intill den och tänkte att jag inte skulle prata i telefon eller liknande och att det då kunde vara skönt att sitta där i lugn och ro.
Ett par rader framför mig satte sig en man och en kvinna som verkade jobba tillsammans. De började omgående prata relativt högljutt samtidigt som den relativt stora skylten som informerade på både norska och engelska att detta var en tyst kupé satt cirka 40 cm framför dem.
När konduktören gick genom tåget pekade hon med ett tydligt finger på skylten varpå mannen och kvinnan tystnade i cirka 30 sekunder efter att konduktören gått. Därefter började de viska lågmält till varandra. Efter cirka 2-3 minuter hade deras volym ökat igen till nära på motsvarande som innan konduktörens besök.
Jag satt där förnöjd och studerade det hela, intresserad som jag är av mänskligt beteende.
Jag slogs av tanken att jag kunde gå fram till dem och påpeka detta med den tysta vagnen, men fråga var hur jag skulle göra då? Bryta mot "regeln" själv genom att säga något till dem, någon form av civil olydnad, eller använda konduktörens metod, som bevisligen hade måttlig framgång, att peka på skylten?
Det fick mig att fundera på mitt ansvar i situationen, vad hade jag för ansvar och gentemot vem? Mig själv? Andra?
Jag funderade också tolkningen av skylten med ordet tystnad. Vad var definitionen av tystnad? Inga ljud över huvudtaget? Viskande? Samtal med låg ljudvolym? Att inte vara högljudd?
Så reflekterade jag också över att konduktören provat att utöva ledarskap, en påverkan. Som uppenbarligen hade haft en begränsad effekt. Vad skulle hänt om det kom en konduktör till och gjorde samma sak? Eller om samma konduktör kom tillbaka och gjorde samma sak? Bygger framgångsrikt ledarskap på upprepning?
Sedan slog det mig vad det var som kanske saknades mest av allt i den här situationen där på det norska tåget. Ett tydligt gemensamt mål.
Vad var det övergripande målet? En behaglig tågresa? En säker, effektiv tågresa? Tystnad i den tysta vagnen? Var det övergripande målet tydligt? Det sistnämnda uppenbarligen endast en retorisk fråga.
Om målet hade varit tydligt då hade det också varit lättare för mig att klargöra mitt ansvar. Det hade inte löst situationen med definitionen av tystnad, men ett tydligt mål hade hjälp oss där i vagnen att avgöra hur viktigt det var att lägga tid på att hitta en gemensam definition.
Så veckans tips blir inget svar. Det blir några frågor enligt att ta med i ditt ledarskap den kommande veckan. Som någon vis person lär ha sagt, ibland är frågan viktigare än svaret.
Hej kära ledare!
I mitt jobb har jag förmånen att möta många olika typer av människor, att studera många olika grupper och relationer.
En gemensam nämnare är hur uppenbart tokigt det blir när vi slutar prata med varandra och hur vanligt det är att vi gör det. Om detta handlar veckans tips.
Varma hälsningar,
Markus Amanto
PS: Kommunikation lär du dig också mer om i vår distanskurs Ny som chef: http://www.ledarskapsskolan.se/kurser/ny-som-chef/
Prata med människor istället för om dom
Klicka på bilden för att se filmen (4 min 16 sek) eller läs texten här nedanför.
Nyligen var jag ute på en arbetsplats där två personer hade en konflikt med varandra. Fast snarare än att prata med varandra om det, så pratade de med alla andra om det. Det var också uppenbart att detta hade pågått en bra tid.
Genom åren har det blivit tydligt hur tokigt det blir när vi slutar prata MED varandra och istället pratar om varandra, eller inte alls. Inte för att det alltid blir enkelt när vi pratar med varandra, men det blir i alla fall bra mycket enklare än alternativet.
För flera år sedan berättade en kollega till mig om ett seminarium med Sven-Göran Eriksson som då var tränare i den italienska klubben Lazio. Svennis, som han kallades, var mitt i en i många mått mätt mycket framgångsrik karriär som tränare.
I den italienska klubben hade han flera stora stjärnor att handskas med, flera troligen med stora egon. Vid frågestunden på seminariet där åhörarna bestod av högt uppsatta chefer i olika verksamheter, ställde någon frågan om hur Svennis fick det att fungera med alla dessa stjärnor och deras stora egon.
Svennis ska då ha svarat: "Jag pratar med dom." Varpå hela den församlade skaran av chefer skrev: pratar med dom.
Ibland är det som sagt det enkla som är svårt.
Jag har själv märkt att när email dök upp på allvar så var jag förtjust över alla möjligheter det innebar och skrev emails till höger och vänster. Nuförtiden märker jag att jag "nyktrat till" något och istället ofta lyfter telefonen för att ringa och prata MED personen.
Eller om det är i samma byggnad till och med masar mig ner längs korridoren för att prata öga mot öga. Jag märker hur mycket effektivare kommunikationen och relationsbyggandet blir då, liksom missförstånden och konflikterna blir färre.
Så veckans tips, prata MED människor. Dina kollegor gör som du gör, inte som du säger, så bli också en person som insprirerar andra att prata MED varandra.
Hej kära ledare!
Har just avnjutit en vecka i svenska fjällen med familjen, i väglöst land på och kring Saltoluokta Fjällstation och blev där inspirerad till flera ledarskapstips.
Det första om dom kommer idag och kom till under en skidtur då jag tog rygg på en man i svart.
Varma hälsningar,
Markus Amanto
PS: Om du vill boka en föreläsning med mig och få fler tips så gör du det enklast på: http://www.altaleda.se/foerelaesningar/
Hitta rytmen för att prestera mera
Klicka på bilden för att se filmen (4 min 16 sek) eller läs texten här nedanför.
Nyligen var jag upp i svenska fjällen och bodde på Saltoluokta fjällstation. En av dagarna gjorde jag en tur på skidor och där var en delsträcka ett nästintill rakt spår i cirka 5 km över sjöis.
När jag kom ut i början av sträckan över isen hade jag en annan åkare cirka 150 meter framför mig. Den andra åkaren blev en inspirerande draghjälp och en bra måttstock på min egen framfart. Jag skulle åka relativt långt den dagen så jag ville inte på något sätt spurta över isen, men ändå mala på i ett gott tempo som samtidigt lät mig njuta av de vackra omgivningarna och den soliga dagen.
Så åkaren framför mig fungerade som en inspiration för att hålla min egen fart uppe. En stund efter att jag påbörjat issträckan insåg jag att jag troligen sakta började närma mig åkaren framför. Jag tänkte då att jag skulle åka ifatt honom och började "tävla" mot honom. Det intressanta som hände var att när jag tittade upp en stund senare så hade jag hamnat längre efter honom igen.
Intresserad av psykologiska och mentala experiment som jag är så tänkte jag att då skiftar jag fokus istället. Jag struntar i honom och fokuserar på min upplevelse av åkningen istället. Jag "gick in i mig själv" så att säga. Fokuserade på att få min andning rytmisk, på ljudet av skidorna och stavarna mot snön och att hitta en god rytm i åkningen som helhet.
Döm om min förvåning när jag "tittade upp" en stund senare och insåg att jag nu hade närmat mig honom igen.
För skojs skull gick jag då tillbaka till "tävlingsmode" och mycket riktigt slutade jag snart ta in och till och med tappade på honom igen. Tillbaka till din inre upplevelsen, fokus på min egen prestation, så tog jag in igen. Jag upprepade detta fram och tillbaka flera gånger för att försöka utesluta att det var han som ändrade fart och ställde till mitt experiment. Samma resultat varje gång.
Det hela slutade till sist med att jag var ifatt, och förbi, efter drygt 4 km efter att ha till slut ha valt min inre upplevelse som huvudfokus. Så nu sitter jag här och funderar på vad kan lära mig om att leda oss själva utifrån mitt expirement.
Jag tänker att om vi fokuserar för mycket på tävlingen mot andra, att jämföra oss själva med andra, till den grad att vi inte längre är "i" oss själv utan lägger fokus utanför oss själva, så riskerar vi att försämra vår prestation istället för att förbättra den. Om vi gör det viktigare att vinna över någon annan än att "vinna" över oss själva så riskerar vi att få sämre resultat.
Den yttre motståndaren kan vara ett annat säljteam inom samma organisation, ett konkurrerande företag, en medarbetare som kanske vill bli befordrad till samma chefsposition som du också ser som nästa steg i din karriär.
Så veckans tips, se till att vara i dig själv. Använd andra team, organisationer och individer som inspiration och neutral måttstock för att lyfta dig själv, men sätt de huvudsakliga referenspunkterna för din prestation i din inre värld eller inom ert team om ni är ett team som jobbar tillsammans. Var närvarande i dig själv eller i ditt team och förlora inte den kontakten med dig själv när du blickar ut över omgivningen och den så kallade konkurrensen.
Hej kära ledare!
Packar som bäst väskorna för en tur till Danmark för att hålla en föreläsning om ledarskap och grupper där.
För ett tag sedan blev jag påmind, medan jag stod i köket och lagade mat minsann, om ett begrepp som jag lärde mig för flera år sedan, moratorium, och hur det ibland ställer till det för oss som ledare och människor. Om detta handlar veckans tips.
Varma hälsningar,
Markus Amanto
PS: Om du vill boka en föreläsning med mig så gör du det enklast på: http://www.altaleda.se/foerelaesningar/
I moratoriumet blir det väldigt lite gjort
Klicka på bilden för att se filmen (2 min 19 sek) eller läs texten här nedanför.
När jag studerade psykosyntes för ett antal år sedan så pratade vi om ett begrepp som kallas moratorium.
Moratorium definieras inom juridiken som en fördröjning till exempel av en betalning av en skuld tills något har verkställts eller ett tillstånd har upphört.
Inom personlig utveckling så handlar ett moratorium om att vi fastnar. Vi fastnar mellan historie, det gamla, och framtiden, potentialen.
Vi har en historia, som till exempel häromdagen när jag var med min son på återvinningsstationen. Vi skulle återvinna en av hans gamla leksaker, men när vi kom dit så ville han absolut inte göra sig av med den och han klängde sig fast vid den. Det slutade med att vi fick ta hem den igen.
Jag tänker att vi gör så ibland, vi har historien, hur det har varit och så vill vi inte riktigt släppa taget om det. Av olika anledningar så är vi inte riktigt beredda att sörja och gå vidare.
Så historien pockar på från ena hållet och så finns potentialen, möjligheterna, som kommer från andra hållet. Allt vi skulle kunna vara, det nya, men ibland kanske vi inte hoppar på det heller. Vi kanske är rädda och tänker "åh, kommer jag verkligen att kunna göra allt det här? är jag verkligen värd det här?".
Av olika anledningar så tar vi inte klivet fullt ut in i möjligheterna. Så fastnar vi där emellan och där är just moratoriumet. När vi sitter fast mellan historien som trycker på från ena hållet och potentialen som knackar på från andra hållet. Det kan ta en väldig massa energi, det kan vara en väldigt energidränerande position att vara i.
Hur kommer man ifrån det? Hur kommer du vidare om du har fastnat där?
Jag tänker att det första steget är alltid medvetenhet. Säg trollets namn och det spricker. Bli medveten om att du befinner dig i ett moratorium och fråga dig själv:
- Vad är det jag behöver sörja och släppa taget om i historien?
- Vad är det för tillstånd som behöver upphöra, vad är det för rädslor som håller mig tillbaka och gör att jag inte kliver in i potentialen utan fastnar i moratoriumet, i nolläget?
Sen sätt igång, gå i aktion. Fråga dig själv, om jag var en modig person, om jag var modig i den här situationen, vad skulle jag göra då?